milde2

Vattnet brusar fram genom Industrilandskapet i Norrköping.  Strömmen är ständigt närvarande i utsikten från Arbetets museums många fönster. Här arbetar Carina Milde som intendent och ansvarar för EWK-museet, Centrum För att ägna sig åt saker som hon brinner för, som konst, politik, demokratiska värden och mänskliga rättigheter.

Som projektledare och producent för utställningar är alla dagar olika.

– Ibland arbetar jag med research och det här nördigt akademiska, som jag älskar. Att läsa avhandling på avhandling för att kunna skriva en utställningstext på nio rader. Men det är också att jobba kreativt, möta barn, ungdomar och vuxna i samtal och workshops, att åka ut och representera.

Eller att försöka skapa möjligheter för konstnärer som inte kan ställa ut i sina hemländer att få visa sin konst, säger Carina Milde och fortsätter.

– Det är mitt »hittepå« det bygger på. Basen är min kreativitet och min kapacitet till omvärldsbevakning, men det vi gör ska samtidigt matcha våra värdeord och direktiv från kulturdepartementet.

Arbetet är ofta intensivt och kräver mängder av energi – något som Carina Milde har gott om. Men det har inte alltid varit så. Tidigare arbetade hon som tapetserare och hade en egen verkstad. Men när hon var 27 år blev hon svårt sjuk. Hon var nära döden men klarade sig. Sjukdomen gjorde att hon blev tvungen att släppa taget om sitt företag och yrke.

– Jag var 32 år och tvungen att börja om på nytt. Jag hade rasat som en fura. Jag tog mig upp ur rullstolen och fick lära mig skriva och läsa på nytt igen efter ett trauma.

Funderingarna på hur hon skulle gå vidare och bygga upp sitt liv igen utmynnade i studier på Linköpings universitet.

– Jag tänkte att nu ska jag göra något som är roligt. Det blev kulturvetarprogrammet enbart för att det är ämnen jag älskar. När jag klarat första tentan i vetenskapsteori – det var en fantastisk känsla – tänkte jag att mitt huvud fortfarande fungerar. Jag satt och tjöt i korridoren och var så lycklig.

Hon var en engagerad student och berättar att många skrattade åt henne och tyckte att hon pratade för mycket och tog plats. Men hon tänkte att utbildningen är det dyraste hon kommer att köpa, ja förutom ett hus då i fram-tiden. Hon ville få valuta för pengarna och ställde krav på föreläsare och undervisningen.

– Jag hade tusen frågor, så jag låg på alla föreläsare och lärare om allt. Jag är kunskapsknarkare så det här är ju jordens bästa undervisningsforum. Alla de här kulturvetenskaperna som är jätteintressanta fick jag på ett bräde, snyggt serverade.

I slutet av studierna fick hon chansen att själv börja undervisa i konstvetenskap och visuell kommunikation på LiU. Hon har bland annat föreläst på turismutbildningen och lärarprogrammet. Föreläsningarna handlade om byggnader som maktspråk, kultur-historia med föremålsanalys och om tatueringar och piercing och huden som kommunikationsyta. Även i sitt nuvarande yrke blir hon ofta tillfrågad om att föreläsa om olika ämnen.

– Jag har bland annat blivit inbjuden på Regnbågsveckan för att berätta om hur det är att vara öppet homosexuell i arbetslivet. Jag har valt att inte vara sparsam med informationen om att jag är en regnbågsperson. Om det är någonting som kan vara ett stöd för andra, så tycker jag att det stöttar mig. Det ger lika mycket kraft till mig som det ger till dem. Det är häftigt.

Hon tycker att det lyxigaste hon har varit med om, är att få plugga i fyra år – plugga konstvetenskap, jordens roligaste ämne.

– Jag är kroniskt sjuk efter det som hände för tjugo år sedan så för mig är bonusar så lätta att fånga. Att få sitta i en bänk och få ta del av alla de här briljanta människorna. Det är som värsta pralinen, som räcker livet ut!